Hejsan, och Välkommen till Dejan`s & Helena`s Blogg!

Denna Bloggen är en spegling av ett gift pars liv. Helena och Dejan.

Helena är Svensk medborgare. Gifte sig när hon var gravid med en barndomsvän när hon var 21. Dom fick 2 barn och köpte hus i Grästorp. Det funkade inte riktigt så Helena gick vidare med sitt liv.



Den 3 November 2007 blev hon tillsammans med Dejan. Dom är i dag gifta och har en gemensam dotter, Lovisa Milicevic. Dejan Kämpar för att få vara i Sverige, han befann sig under Helnas graviditet i sitt hemland Serbien men kom tillbaka lagom till förlossningen. Nu bor dom alla tre i ett hus utanför Grästorp tillsammans med Helenas mamma och en hand full katter. Hon har sina tidigare barn till och från på helger och i bland längre perioder.

R.I.P Pappa 20-Okt 2009

Om mig

Mitt foto
Bor i en liten ort som heter Grästorp. Är gift och har 3 barn en pojk på 6år en tös på 5år och en tös på 7mån. Gillar att vara me mina barn, kan vara lite busiga men dom kan oxå vara helt underbara...=) Hatar allt som har med ondska att göra.

9 dec. 2009

Jag låg och sov
knack knack
ja ropade jag med en sömnig röst
de va mamma
de är telefon till dig.
Jag tittade på klockan den va nästan 3.
Jag frågade vem det va och mamma svarade att de va kamilla
Jag fick en klump i halsen viste att de var något hemskt som hade hänt med pappa varför skulle kamilla annars ringa. Jag tog mod till mig för att resa mig ur sängen. gick mot sovrumsdörren gick ut och svarade
Hej
Hej, vet du vad som har hänt
Ne
Pappa är död
Jag stod tyst viste inte va jag skulle säga till slut fick jag fram
Varför då?
Hon berätta vad som hänt..
Jag kände klumpen i magen bli tyngre och tyngre tills tårarna bara rann ner från min kind.

För ca 2 månader sen så trodde jag aldrig att jag skulle förlora någon trodde dom som stod mig nära skulle få bli gamla trodde jag skulle hinna ta farväl.

Ta inget för givet. De som står dig nära kan slitas bort på en sekund och du inte hinner ta farväl. Skaffa inga ovänner ni kommer bli vänner igen men ni kanske inte hinner.
Upplagd av kl.

1 kommentar:

  1. Anonymdecember 14, 2009

    Fan Helena! Med tårar i ögonen minns jag natten då vi förlorade vår far. Natten då han för 100 gången rycktes i från oss. Men vet du vad. Även om det inte är någon stor tröst, så kommer vi i fatt orättvisan, hela tiden med små steg. love U
    /madde

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)